______________________________________________________
Det kan vara lite si och så med verklighetskontakten här vid mitt skrivbord, från och till - och i huset.
Idag vaknade jag till tankar på "Roys och Rogers mack".
Ibland kan jag grubbla mig fördärvad över varför vårt Idyllien och Klorofyllien i Enskede förvandlades till den syrefattiga instängda "ickeplats", som jag fortfarande upplever den som, när jag har vägarna förbi (allt mera sällan). Jag hittar ibland ett svar, ibland föds bakom varje ny fråga en ny fråga och en till. Ett "yttre" svar har jag - och numera räcker det gott. När jag sitter vid mitt köksbord "i en annan del av Enskede" känner jag mig som om jag slunkit ur en småborgerlig fälla. Jag hatar brackighet och står helt enkelt inte ut om vårt yttre och våra prylar, blir viktigare än det som finns inuti oss. Det var de fenomenen, som de sista åren där vid Vårflodsparken, tog över. Och känslan av att sitta i en ballong på väg att pumpas upp med billig parfym, som vill verka dyr.
Det inre svaret handlade om vår totala brist på kontroll över våra omständigheter. Med vår son som fokus, ett alltför dominerande fokus i mitt och vår dotters liv, för att något annat skulle orka funka riktigt bra.
Jag minns den förmiddag, försommaren 2006, då jag stod i min styvmoderligt behandlade trädgård och tog ett ganska nonchalant (mentalt) farväl och sa till Maken: OK, vi flyttar men vi gör det på prov i fyra år. Fyra år var lika med dotterns högstadieår. Och sonens förskoleklass och lågstadium. Det faktiska avskedet drog sedan ut på tiden och blev både smärtsamt och till slut ett helt helveteshalvår långt, innan vi lämnade över nycklarna och ansvaret för den gula "Carl Larsson-villan" till nästa drömmare på jakt efter idyll och klorofyll.
Vi trodde inte den dagen då beslutet efter stor vånda, togs i Enskede - ändå lite huxflux - att det skulle finnas någon annan, yttre hjälp att få, någonstans, för oss och vår hyperaktiva okontrollerbara - ibland okontaktbara - lilla fem-snartsex-åring. Det fanns bara vi två och alla de stängda dörrar vården slängt i ansiktet på oss. Vi hade inte råd att misslyckas. Det vi visste var att vi var på allra yttersta gränsen till vår förmåga och att vi hade en unge som ständigt rymde och försvann och slogs och slog sönder och inte kunde vara lugn och stilla någonstans, annat än när han av utmattning slocknade mitt i steget. Att flytta till något billigare, modernare, mindre, enklare - alltså till en lägenhet eller ett radhus - var inget alternativ, inte då. Vi trodde inte att det skulle gå att bo tätt inpå andra - det var ju små tomter i Enskede och ganska "tätt inpå" och för ett gränslöst, våldsamt och mycket högljutt barn, var häckarna runt tomterna inget självklart hinder, inte grindarna heller och allra minst orden. Hålla fast, låsa ytterdörren med dubbla lås, sådant var vi tvungna att ta till. Och det var fullkomligt outhärdligt. Större tomt, större hus, mera gemensam tid - att både ha tillsammans och till delat ansvar - och ett avsevärt billigare liv, verkade som den formel vi behövde trolla med. Plus då kanske de så klyschiga "knäna".
Och det gjorde vi. Vi trollade och vi kom på fötter. Med den hjälp vi alldeles överraskades och överväldigades av, på vår nya (som vi numera insett ändå tillfälliga) bostadsort.
Det var nämligen inte det större huset, inte den större tomten, inte lugnet, som gjorde att vi överlevde. Det var en klok och modig rektor, på en ganska hårt kämpande skola, som vågade satsa på vår pojke och oss. Det var en klok och medkännande adoptionslogoped på telefon från Stockholm, som gav oss det syre vi behövde när vi också här, på vischan, höll på att alldeles tappa gnistan. Det var en nyöppnad Barn- och ungdomsklinik i vår närmaste stad, som hade en deltidsanställd sjuksköterska som hörde vad jag sade och hur förtvivlad jag var, när jag ringde. Det var en läkare från Stockholm (ironiskt så man baxnar! och från samma BUP, som vi inte fått någon hjälp från när vi bodde i det upptagningsområdet!), som såg hur det stod till med vår son, ställde diagnos och gav oss hoppet tillbaka.
Problemet med denna plats är att den endast lyckats hjälpa oss att bibehålla hoppet om en någorlunda normal, men ändå väldigt otydlig och osäker, framtid. Men någon "Mack" har vi inte här. Ingen dröm, som bär oss. Inget liv som känns levbart eller levs, annat än inom familjen och för barnens del i skolan, för Makens del nästan bara borta från oss andra (igen!) och för min del i en isolering, som måste näras med hoppet om förändring för att jag inte ska förlora livslusten.
"Tillsammans" är inte bara titeln på en schablontyngd film av Lucas Modysson, det är också den rubrik som innefattar ett liv värt att leva. Och det är inte bara familjen som behöver leva tillsammans. Det krävs mera än en egen liten ö (klyschorna ligger alltid nära till hands i dessa sammanhang men de är ofta sanna och det är alldeles sant att "ingen människa är en ö").
När jag åker hithem, från vårt nya hem i Stockholm, säger jag (som jag brukade när jag larmade och låste och gick hem från Makens och mitt gemensamma kontor på Högalidsgatan en gång i tiden) "Hejdå Macken". Där finns en dröm och hopp om livet.
Det är nu inte längre omöjligt, att bo i ett flerfamiljshus med vår pojke. Vi vet det, vi har övat sedan våren 2007.
En dröm, ett hopp, ett liv - en "mack".
Tillsammans.
_____________________________________________________
